Oden var far till de flesta av gudarna så man kan tänka sig att han hade ett rätt bra förhållande med sin maka Frigg. Oden är far till den sköne Balder, den djärve Hermod, den blinde Höder, den temperamentsfulle Tor och den modige soldaten Tyr som miste sin hand i Fenrisulvens gap. Makan Frigg var av vanasläkt och minst lika synsk som sin man. Hon var inte någon som bedömdes som lösaktig, även om det finns myter som tyder på att hon skulle ha haft lite “tvivelaktiga aktiviteter” med Odens två bröder en gång då han varit borta länge. Ingen kan dock “beskylla” Oden för trohet eftersom han har minst tre utomäktenskapliga barn, vilkas mödrar alla är jättinnor. En gång tog jätten Bauge med sig Oden till ett berg där hans dotter Gunnlöd vaktade skaldemjödet. Efter tre nätter med Oden var hon så förälskad att hon erbjöd Oden en klunk var ur de tre mjödkaren. Oden tömde dock alla karen och om han tidigare inte alltid talat på vers så gjorde han det definitivt efter denna händelse. Det sägs att det var under de här tre nätterna som skaldeguden Brage blev till. Med jättinnan Rind fick han Balders hämnare, Vale. Ibland sägs det att Oden efter Balders död ville straffa Höder som skjutit pilen, även om det inte var hans uppsåt att skada brodern (Loke fängslades ju som bekant till Ragnarök), men Oden kunde inte bära hand på sin egen son och även hans söner hade för starka blodsband till Höder.

Men bara en av Odens söner skulle kunna utkräva hämnden. Så föddes Vale och Höder omtalas inte mer i myterna. Dock återförenas alla tre bröderna Balder, Höder och Vale efter Ragnarök i den nya världen, där de lever tillsammans utan agg över gamla tider. Med den vänliga jättinnan Grid fick Oden sonen Vidar. Om man kan kalla Vale för Balders hämnare kan man också benämna Vidar som Odens hämnare. Det är nämligen Vidar som slutligen får död på Fenrisulven i Raganrök. Det talas också om en ö där Oden och dvärgen Fjölvar förförde sju dåraktiga flickor under loppet av en mycket kort tid. Oden verkar vara mest delaktig i “barnproduktionen”, medan han sedan som far inte har så många åsikter om hur barnen ska uppfostras. När Balder dör är det Frigg ensam som axlar rollen av den sörjande föräldern. Men det kan också tänkas att Oden sörjde Balder djupt utan att någon utomstående kände till det (vilket skulle överensstämma alldeles utmärkt med hans personlighet). Vad Oden viskade i sin sons öra när han överlämnade ringen Draupner till honom på likbålet får vi aldrig veta (men det visste och andra sidan inte heller världens visaste jätte). Oden har också en dotter som heter Saga.

Oden var vis, men han ville ha makten att ändra det förutbestämda (som han kände till). Han förstod att detta krävde självoffer så han hängde sig själv i nio dagar i världsträdet Yggdrasil, genomborrad av sitt eget spjut Gunger och utan att intaga någon som helst dryck (åt gjorde han ju aldrig iallafall). Hans morbror, den mycket trollerikunniga och vise Mimer lärde då honom nio galdrar (runsånger) med olika egenskaper:

1. Han kan anta vilken gestalt han vill medan hans kropp ligger i vila. När han skulle smaka det beryktade skaldemjödet inuti ett berg antog han först ormgestalt för att ta sig in genom det lilla hålet och när han sedan skulle fly fältet var han örn.

2. Han talar alltid bara på högtidlig vers och hans tal övertygar alla. Skriften Havamal, även kallad Den Höges Sång, innehåller 164 strofer. Den är full av råd av Oden själv om hur man ska förhålla sig till det mesta såsom gäster, dryckenskap, vänner och kvinnor.

3. Han bländar fiender i slag, gör eggar slöa, och kan försvinna när han önskar. I Ynglingasagan omtalas Odens krigskunskaper på följande sätt: “vapen bet ej på honom mer än videspön, och hans män gick brynjelösa”.

4. Han är bärsärkarnas herre och fader. De lyder bara honom. Då de krigare som fallit i strid får en ny chans att leva vidare, att fortsätta göra vad de gillar (d.v.s. slåss och supa) är det inte så underligt att de blir tacksamma mot denna gud som gör detta möjligt, men det skadar ju aldrig att gardera sig. Man bör ha en kraftsång av varje slag.

5. Han kan släcka eldar. Detta har med hans starka makt över väderleken att göra. Sejd kan säkert spela in här eftersom de ursprungliga sejdarna var väderleksgudar.

6. Han kan väcka upp döda och tala med hängda lik. Döda personer han ägnar sig åt att återuppväcka, om inte annat temporärt, är urgamla döda völvor (sierskor), fornmän i grannbyns gravar och som sagt kämpar från Midgård. Alla dessa återuppväcks för att de har någonting han vill åt; völvor – spådomar och analyser, fornmän – nyfikenhet och enhärjare – muskelstyrka inför Ragnarök. Att han kan tala med hängda lik baseras på egen erfarenhet.

7. Han besitter både den verbala magin (sjunga galdrar) och den skrivna (runor). Han kan flera sorters galdrar och flera sorters futharkar. Galdrar kan förutom egenskaper nämnda på denna sida vara läkande eller sjukdomsframkallande. För att få bäst effekt skall galdrarna galas (sjungas i hög falsett, den enda ton som når andarna) samtidigt som den ristas på en träbit.

8. Han kan öppna jorden och gravhögar. Denna sång är starkt bunden till runsång nummer sex eftersom han även måste få tillgång till kroppen som skall uppväckas, vare sig det är en man i en gravhög eller en völva långt nere i underjorden.

9. Han är den schamanistiska seansens mästare och upphovsman. Sejden (den fornnordiska schamanska seansen) är egentligen något som kommer ifrån vanerna. Sejd var så att säga sed hos dem. Detta var en väldigt kvinnlig företeelse och Freja kan anses vara den bäste inom området. Freja lärde Oden sejda och hon kanske inte skulle hålla med om att han är den schamanska sejdens upphovsman, men Oden är troligtvis den enda manlige sejdaren iallafall.

Oden, Tor, Frej och Freja tillhör de viktigaste gudarna inom fornnordisk mytologi. Det är ganska lätt att föreställa sig de tre sistnämnda gudarna, men Oden däremot har förblivit ett frågetecken för de flesta. Han hade bara ett öga, han ägde Valhall, och han hade två korpar samt en åttabent springare. Tyskar och engelsmän skulle antagligen också kunna tillägga att han har en bredhättad slokhatt. Men det verkar ändå som ingen egentligen kan bilda sig en riktig uppfattning om vem han var, hans personlighet och betydelse.

Så vem var då egentligen Oden och vilken var hans betydelse? Han har alltid dyrkats mest som krigsgud (och senare eventuellt lite mer magiskt som sejdare). Men däremot har tilliten till honom varierat på geografiskt skilda platser. På vissa platser finns rader nedskrivna som bekräftar Odens roll som svikare. Han är inte god att be till, men vad ska man göra? Ber man inte kan man vara i ännu mera trubbel. På andra ställen betraktas han som krigarkung nummer 1 och den man som inte böjer sig för Odens vilja, vad den än månde vara, existerar inte. Denna splittrade version av Odensdyrkan torde helt enkelt ha med att göra att båda härerna inte kan vinna kriget. Under den period Oden dyrkades som mest fanns det ju alltid minst en här som måste känna sig övergiven, lurad på offergåvor och dylikt. Att han dyrkades under flera namn visar också på att Odensdyrkan ibland var väldigt lokal. Bland asarna var han helt enkelt Den Stora Ledaren vilket säkerligen var tidvis smickrande, men ibland ensamt med ett för stort ansvar. Att Oden visste allting borde prägla hans person enormt då han aldrig fick tala om för någon vad han visste. Han är far till de flesta av de manliga asagudarna, vilket bara det borde öka hans betydelse avsevärt. Men detta är ändå något som få vet och som det inte talas om. Det kanske har lite med att göra hur man ser på trohet (de flesta var ju utomäktenskapliga). Oden var lite av en överklassgud. Han dyrkades oftare av kungarna och de högre krigsherrarna än av soldaterna själva, till skillnad från den folklige Tor. Men som skaldegud delade han med sig till alla, oavsett klass.

Han ger seger åt somliga, åt somliga guld,
målsnille åt många, manvett desslikes,
aktervind åt vikingar, ordkonst åt skalder,
mannakraft ger han åt mången kämpe.

Oden var inte alls så vis, allsmäktig och trollerikunnig när han föddes av sin mor Betsla som när han dog. I begynnelsen kan tänkas att han varken var mer eller mindre begåvad än sina bröder Vile och Ve. Dock var de ju allihopa rätt klyftiga då de slog ihjäl jätten Ymer, skapade de nio världarna av hans kropp, och gav liv till de två trädstammar som skulle bli de första människorna Ask och Embla. För att få dessa egenskaper genomled han såväl svåra plågor som hårda prövningar. Den första var hos Mimer som bodde vid Mimers Brunn, en brunn vid världsträdet Yggdrasils mittersta rot. Vattnet i brunnen gav ohygglig vishet och eftersom Mimer drack ur den varje dag var han således ohyggligt vis. Oden bad att få dricka lite vatten ur brunnen, men Mimer svarade nej. Till slut enades de om att Oden i pant skulle ge sitt ena öga, vilket han också gjorde. Ögat slängdes ned i brunnen och efter det behövde Oden inte dricka, han kunde genom sitt öga på bottnen av källan se allt som hade hänt, skulle hända och pågick. Detta gav honom en väldig status bland gudarna, i synnerhet när Mimer efter Vanakriget utväxlades som gisslan till vanerna. Oden blev asarnas ledare och hans fru Frigg blev asynjornas d.v.s. de kvinnliga asagudarnas härskarinna. Oden byggde högsätet Lidskjalf, en tron som var så hög att man kunde se alla världar genom Yggdrasils grenverk. Hans fru Frigg satt där ibland, men hon var alltid lika tyst om vad hon såg som Oden var. De var antagligen mycket lika varandra.

Oden var också den som bestämde vad asarna skulle göra med Lokes tre fruktansvärda monsterbarn Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel. Han slängde Midgårdsormen i havet, beordrade att Fenrisulven skulle fängslas med bojor (detta troligtvis efter att en uppväckt völva talat om för honom att Fenrisulven skulle bli hans död, vilket den också blev) och satte Hel i underjorden för att härska över de som dött “under sotad ås” d.v.s inomhus av sjukdom eller ålderdom vilket var ett mycket skamligt sätt att dö på. Det var också upp till Oden att straffa dem som gjort fel, vilket nästan alltid var synonymt med Loke, men en gång gällde det den olydiga valkyrian Brynhild. Oden var dock inte ledare av asarnas ting vid Urdabrunnen. Den plikten lämnades åt Balders son Forsete. Som asarnas ledare var Oden den yttersta beslutsfattaren, men han var samtidigt ingen man sprang till med små bekymmer. Eftersom han hela tiden visste allting och såg Ragnarök framför sig hade han en tendens att bagatellisera gudarnas mindre problem. Oden ville då och då få det bekräftat att han var lika vis som han trodde och som det dessutom krävdes av honom. Därför testade han ofta sina kunskaper mot visa jättar. En gång besökte han Vavtrudner. Jätten började med att ställa fyra frågor till Oden som svarade rätt på dem alla. Sedan ställde Oden tolv frågor som också fick rätta svar av jätten. Då ställde Oden sex frågor till, varav den sista var omöjlig att svara på för någon annan än honom själv. Frågan löd “Vad viskade Oden i Balders öra när han låg på likbålet?”. Eftersom jätten inte hade någon aning om detta begav sig Oden hemåt med den trygga vetskapen att han fortfarande visste mest.

Oden (den rasande) är känd först och främst för sin borg Valhall dit krigare och hjältar får komma efter sin död. I den rejält tilltagna borgen, som låg i Odens egna område Gladsheim, fanns det alltid gott om plats, det sägs ha funnits 540 dörrar vilka samtliga lätt kunde passeras av 800 män i bredd. Männen, d.v.s. Enhärjarna, tillbringade hela dagen med att slåss på det gröna gräset vid Idavallen. Lagom till kvällsmat var alla sår magiskt läkta och alla avhuggna lemmar fastväxta igen. Kött serverades från grisen Särimner som slaktades varje kväll för just detta ändamål, och sedan varje morgon stod livs levande igen och grymtade i stian. De vackra valkyriorna fyllde allas mjödhorn och det var fest och dans. Om det var riktigt festligt kunde själva skaldeguden Brage vara där och sjunga. Eftersom Oden var krigets gud, och härskade över vem som skulle vinna striderna, visste han alltid vilka krigare som förväntades dyka upp i Valhall. De brynjeförsedda valkyriorna skickades ut för att inhämta de döda kämparna. Det hände dock ibland att valkyriorna svek honom och inte följde hans direktiv. Valkyrian Brynhild fick en gång uppdraget att åka ned till Midgård för att avgöra en strid och sedan ta med sig kämparna hem. Hon fick tydliga instruktioner om vilken kung som skulle vinna, men lät ändå den andre gå segrande och fick därför som straff att sova bakom förtrollade lågor på Hindarfjället. I straffet ingick också att hon måste gifta sig med den förste som vågade sig in genom lågorna (vilket turligt nog blev Sigurd Fafnesbane).

Odens sista bevis på sitt krigarmod var när han gick till slutstriden Ragnarök för att besegras av Fenrisulven, vilket han med sin vishet redan visste den dödliga utgången av. Den enda gången han dödade någon fysisk person som stod mitt emot honom var när han lurade till sig jätten Hlepards trollstav Gambantein och med den gjorde så att Hlebard miste förståndet. Nämnas kan att Tyr är den egentliga krigsguden inom nordisk mytologi, det är också han som har högsta befäl vid Ragnarök, men han har inte alls någon makt över människornas krig. Ett krig mot vanerna, långt bak i asarnas historia, startades med att Oden slängde sitt spjut över dem (på samma sätt som han startade människornas krig). Det kriget orsakades av en mycket trollkunnig vanakvinna vid namn Gullveig som spred osämja i Asgård. Den troligtvis mycket hårda sammandrabbningen resulterade i att asarna och vanerna bytte gisslan med varandra. Tre vaner, fruktbarhetsgudarna Njord, Frej och Freja flyttades från Vanaheim till Asgård medan Odens vise morbror Mimer och Höner fick bo hos vanerna. Freden slöts på riktigt genom att alla asar och vaner spottade i samma kar. Oden tillbads ofta av krigare eftersom han inte bara hade makten att avgöra vem som skulle vinna kriget, utan även vem som skulle vinna kriget ärofullt. Han kunde dela ut “skamliga” förluster med hjälp av att blända fienderna, göra alla huggvapens eggar slöa, samt göra “sin egen” krigshär oemottaglig för fientliga hugg. Han gjorde sina krigare starka som björnar och galna som hundar. De bet på sina sköldar och kallades bärsärkar (björnskjortor). Han kunde också ingjuta feghet i motståndarna så att de flydde även för den minsta lilla armén.

Oden har mest dyrkats som krigsgud, till skillnad från t.ex. Tor som stod för skydd mot det övernaturliga (jättar), Frej (för skörd och gröda) och Freja (fruktbarhet, barnafödande och kärlek). Dyrkan av Oden var oftast väldigt respektfull och människorna var ibland oroliga för att göra fel och vredga guden. En berättelse som avslöjar Odens obevekliga natur står att finna i Gautreds saga. Där beskrivs en vattenfärd av kung Vikar och hans kämpar. Vinden mojnar och man bestämmer sig för att ge ett offer till Oden för att få gynnsamt väder. Man lottar om vem som ska bli offret och lotten faller på konungen. Eftersom ingen är vidare pigg på att offra honom ordnas en skenritual. Man lägger kalvtarmar runt Vikars hals istället för rep och spjutet som skulle ha spetsat honom ersätts med en käpp. Men när denna käpp kastas mot kungen med orden “Jag ger dig åt Oden” ersätts plötsligt käppen av ett spjut. Samtidigt som spjutet genomborrar kungen blir kalvtarmarna ett rep och grenen det är fästat vid sprätter upp så att kungens nacke bryts. Så lätt snuvar man inte Oden på vad som givits honom. Det fanns också mer folkliga dyrkningar som mera var något som ingick i vardagsritualerna, exempelvis att den sista skärven av skördat hö skulle ställas undan och lämnas till Sleipner. Det finns också flera folksägner om Oden, vilka nu längre inte är så kända. En av dem är om Kettil Runske. I korthet får en son till Oden besök av Kettil. Kettil blir fascinerad av Odens runor och tar dem olovandes med sig därifrån. Kettil stöter senare på Oden tre gånger. Med sig har Oden först hundar, andra gången en tjur och tredje gången självaste havsfrun. Oden “bussade” alla dessa på Kettil, men han klarade sig var gång med hjälp av Odens runkavlar. Följande rader skrevs 1695 av professor Andreas Spoles efter läsning av Petrus Hööks uppteckning.

Morgonen dereffter, när Kättil bortkörde sine getter, mötte honom i Rependa gata sielfwer Oden med sina hundar, williandes låta honom ihiälrifwa, frågades Kättil, om han icke wille låta gubben i Ufwelaberg fåå sin skräppa igen, der på Kättil intet swarade, uthan kastade uth een runekafwel och der medh bandt hundarna. Oden sade: “släpp mina hundar!” “Neij”, svarade Kättil, “du låter göra mig skada”. Oden sade: “tu skalt aldrig höra af dem mehra, uthan mööt mig i morgon så skal iag skrämma dig”. Kättil swarade: “thet thör jag wäl giöra”. Andre morgonen mötte Oden honom medh en tiur, som stoore trään kullkastade. Då kastade Kättil uth dhen andra runkaflan och bandth tiuren. Oden sade: “släpp min tiur!” “Neij”, svarade Kättil, “du låter göra mig skada”. Oden sade: “honom skal tu intet meer fruchta före, men mööt mig i morgon, så skal iag skrämma tig”. Kättil svarade “då är jag intet rädder”.

Denna sägen visar dock att Oden kanske inte alltid ansågs oövervinnlig. Under Sveriges hedniska tid hölls vart nionde år ett allherjarblot i Uppsala då man under nio dygn hängde upp nio djur, men även människor, i offerlundens träd. Detta blot tros tillägna Oden likt hans eget självoffer i världsträdet Yggdrasil. Följande nedskrevs av Adam av Bremen: “Också brukar vart nionde år en för alla svenska land gemensam fest firas i Uppsala; från denna fest får nämligen ingen utebli. Kungar och folk, alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala och – något som förorsakar de grymmaste kval man kan tänka sig – de som redan antagit kristendomen måste friköpa sig från dessa festligheter. Offret är av följande slag: av alla levande varelser av mankön frambäres nio stycken, med vilkas blod de nämnda avgudarna brukar blidkas. Men kropparna hänger de upp i en lund, som ligger bredvid templet … Där hänger också hundar och hästar bredvid människor, och en kristen man har sagt mig att han sett 72 sådana kroppar hänga om varann. För övrigt är de trollsånger, som brukar sjungas vid den heliga handlingens begående, lika mångartade som oanständiga, varför det är bäst att förtiga dem.”

Oden hade sex djur. Låt oss börja med de kolsvarta korparna Hugin och Munin. Varje dag sände han ut dessa i världen (oftast till Midgård) för att samla information som de senare på kvällen skulle återberätta för honom. Korparnas roll i den fornnordiska mytologin begränsar sig oftast till att vara just Odens informationsbringare, men det finns uppgifter på att de t.ex. vid asarnas besök av jätten Utgårdaloke, då Oden inte själv var närvarande, hjälpte asarna att avslöja de olika bluffarna som jätten försökte slå i dem. Oden har också två tama vargar med namnen Freke och Gere. Dessa vargar får Odens portion kött på Valhall varje dag eftersom Oden bara dricker vitt vin. Vargarna hade ingen specifik roll som exempelvis budbärare eller livvakter åt Oden. Sedan har vi Odens åttabente springare Sleipner. Sleipner är den snabbaste hästen i världen. Den sista jätten som påstod något annat slog Tor ihjäl (naturligtvis efter en rättvis hästkapplöpning). Det är i princip honom Oden använder för att ta sig fram någonstans. Sleipners födelse är en lite annorlunda historia då han blev till efter ett möte mellan Loke i stoskepnad och arbetshingsten Svadilfare. En dag hade en byggmästare kommit till Asgård för att bygga en mur som skulle skydda asarna från jättar. Om han lyckades med detta ville han gifta sig med Freja (som alla andra jättar också ville), men dessutom ville han också ha Sol och Måne. Om han misslyckades med att bygga muren före utsatt tid så skulle gudarna få arbetet gratis.

Asarna tyckte att förslaget lät riskabelt, men Loke övertalade dem att anta erbjudandet eftersom ingen kunde bygga så fort. Dock visade det sig att byggmästarens häst var arbetsam som få och när muren snart skulle stå klar hade gudarna rådaslag. Det bestämdes att Loke skulle få ett dygn på sig att få bort hästen Svadilfare från Asgård. Loke förvandlade sig då till en märr som gnäggande sprang in i skogen, och Svadilfare efter. Senare födde Loke ett litet grått föl som blev Odens häst. Oden har ristat in magiska runor på Sleipners tänder (andra ställen som hästar brukar ha runor inristade på i den nordiska mytologin är hovarna och bröstet). Sleipner är också en väldigt modig häst liksom flera av hans avkommor exempelvis Sigurd Fafnesbares springare Grane. Grane var den enda hästen som vågade hoppa över de förtrollade lågorna för att rädda valkyrian Brynhild. Det sjätte av Odens djur är geten Heidrun, som står på Valhalls tak och betar av världsträdet . Ur hennes fyra spenar rinner en aldrig sinade ström av spisöl, gammelöl, honungsmjöd och vin. Trots att geten inte är större än andra getter räcker alltid drycken så att “åtminstone alla och en var kan få sig ett gott rus”. Dessa fyra drycker serveras enhärjarna i Valhall av Odens två tjänarinnor, valkyriorna Rist och Mist.

Oden har två riktigt viktiga ägodelar av vilka det första är spjutet Gungner. Detta spjut användes inte vid direkt försvar som t.ex. Tors hammare Mjölner, utan mer magiskt för att starta och avsluta krig. När asarna en gång krigade med vanerna startades det med att Oden slängde sitt spjut Gungner över dem (ett “trick” som härmades av nordiska krigsherrar med orden “Jag viger er till Oden”). Dock använder han sitt spjut en gång, i Ragnarök när han tränger in Gungner i Fenrisulvens bröst, men då dog faktiskt heller inte vargmonstret. Det andra tinget var den ståtliga guldringen Draupner. Var nionde natt droppade åtta ringar lika tunga och dyrbara som originalet fram ur den. Det är inte känt vad som hände med alla dessa ringar, men originalet bars alltid av Oden. När hans son Balder begravs lägger Oden ringen Draupner på hans bröst, men den skickar Balder tillbaka från dödsriket. Det var Lokes förtjänst att både Draupner och Gungner gavs till Oden. I korthet hade Loke klippt av Tors fru Sivs hår och Tor hotade att slå ihjäl honom om inte Siv skulle få något som kunde ersätta håret.

Loke begav sig då till några dvärgar kallade Ivaldesönerna. Dessa förfärdigade inte bara ett nytt guldhår till Siv utan också ett märkligt skepp, Skidbladner som trots att det kunde rymma alla asar gick att vika ihop i fickan, samt spjutet Gunger. Loke gick sedan vidare till dvärgen Brokk och frågade honom om hans bror Sindre kunde smida maken till dyrbarheter. Detta slog de vad om och så tillkom galten Gyllenborst, ringen Draupner och hammaren Mjölner. Loke som inte ville förlora vadet hade förvandlat sig till en fluga och ofredat smederna hela tiden (det är därför Mjölner skaft är ganska kort om man jämför med en vanlig hammare). Vadet skulle dömas av Oden, Tor och Frej som fick varsin sak från de bägge smederna och det slutade med att Loke förlorade eftersom inget kunde mäta sig med jättekrossaren Mjölner. Loke som började ångra att han slagit vad med sitt huvud i insats påpekade för dvärgen Brokk att hans hals inte ingick i vadet (och att han därför inte kunde bli halshuggen) så istället fick Brokk nöja sig med att sy ihop Lokes läppar. Nämnas kan också att Oden har en örnhamn, en fjäderskrud som man kan stiga in i för att anta fågelgestalt. Eftersom detta hade med magi att göra ansågs fjäderhamnar kvinnliga, men faktum är att även jätten Tjatse hade en örnhamn. Och Loke brukade ofta låna Frejas falkhamn. Ett exempel på när Oden använde sin örnhamn är när han skulle flyga hem efter att ha druckit upp skaldemjödet.

Oden hade inte många saker, men han var nog lite materialist som alla de andra gudarna. Ett beskrivande exempel är historien om Nibelungeguldet. Oden råkade en gång döda en dvärg i utterskepnad. Dvärgens far Hreidmar blev väldigt ond och tvingade Oden att fylla utterskinnet med guld. Oden visste att det fanns guld i Frånångerforsen, men där vaktade dock en annan dvärg i laxskepnad. Dvärgen som hette Andvare vägrade att lämna guldskatten till Oden hur han än tiggde och bad, så Oden fick ta hjälp av magi för att få upp den. Det var speciellt en ring vid namn Andvaranut som dvärgen var förtjust i, och när han tvingades lämna även den ifrån sig, belade han den med en förbannelse som bådade ond bråd död till ringens alla framtida ägare. När Oden täckt utterskinnet stack bara ett litet morrhår fram och fadern krävde att även detta skulle täckas. Då halade Oden lite förargad upp Andvaranut ur fickan, han hade nämligen tänkt spara den för sig själv. Och tur var väl det, eftersom förbannelsen samma kväll slog in och Hreidmars ene son Fafne dödade sin far för den olycksaliga ringen. Ett annat ting som Oden har är trollstaven Gambantein (som han fick av jätten Hlebard och direkt använde mot honom). Sedan har han ägt kungasvärdet Gram som han körde in i ett träd mitt i en festsal, där det satt tills någon som kunde rubba det kom. Denne någon blev Sigurd Fafnesbares far Sigmund. Svärdet gick senare sönder, men smiddes ihop av mästersmeden Regin. Han gav svärdet till Sigurd som med det dödade draken Fafne.

Av alla de fornnordiska gudarna är Oden den i särklass som har flest namn. Detta kan förklaras på flera sätt. Att kärt barn har många namn kan säkert stämma även här, men ett viktigare skäl är Odens intresse för människorna i Midgård och deras liv. Tor var böndernas beskyddare i den bemärkelsen att han skyddade dem fysiskt när jättarna blev alltför närgångna, men Oden var den som höll sig mest uppdaterad om hur de verkligen levde. För att Oden skulle kunna ha en korrekt bild av människornas vardagliga liv avslöjade han inte sitt riktiga namn och han bytte till och med skepnad ibland. Namnet han tog som vandrare var ofta något enkelt som tydde på hans “vandrarstatus”. Exempel på detta är Ganglere [vandraren] och Vägtam [den vägvane]. När han hade sin bredbrättade hatt på sig kände folket honom ofta som Sidhatt [han med nedhängande hattbrätte] eller Höttr [hatt]. Även i de fall då han gav sig ut för att träffa okända jättar ändrade han namn i den mån han kunde, för att just “behandlas som vem som helst”. Exempel på detta är Grimner [förklädd]. När han tävlar med den vise jätten Vavtrudner kallar han sig Gagnråd och när han är ute efter skaldemjödet vid Bauges gård kallar han sig Bölverk [han som vållar ofärd]. Han använde också specialla namn när han sejdade, oftast beroende på hur han framförde galdrarna. Exempel på detta är Hropt [roparen] och Ome [bölaren]. Att han ibland kallas Hangatyr [de hängdas gud] beror både på hans självoffer och att man blotade till Oden genom att hänga offren i träd. Smeknamnen han hade bland de andra gudarna och människorna som dyrkade honom var oftast betydligt mer “överdådiga” som Allfader [alltets fader] eller Fimbultyr [den store härskarguden].

Som maskerad krigsgud kallades han ofta Ygg, Grim, Hjälmbäre, Härfader eller Valfader [de fallnas gud]. Jag anser personligen att hans två intressantaste namn är Rafnagud [korpguden] och Harbard [gråskägg]. Ett skäl till de många namnen som kanske inte är lika troligt men dock värt att nämna är att människorna, liksom i en del andra religioner idag, drog sig för att använda den störste gudens riktiga namn då de talade om honom. Det finns också ett stort antal Odinskenningar d.v.s namn som skalder konstruerat av hans släkt, vänner och ägodelar. Exempel på dessa är Betslas son, Mimers vän, Fenrisulvens ovän, Korparnas ase, Vargarnas mättare, Galgens herre och Skaldemjödets bärare. Men även Härarnas Gud och Den Vilde Jägaren. Nämnas bör också att han i England kallades Woten och i Tyskland Wodan. I Amerika och England kallas han idag detsamma som i Sverige, men med en lite äldre stavning, Odin. Idag finns Odens namn kvar på olika platser exempelvis danska Odense [Odens vi], skånska Onsjö och Odenplan i Stockholm. Onsdag sägs vara uppkallad efter Oden, Odens Dag, medan de andra veckodagarna i tur och ordning är Månes dag, Tyrs dag, Tors dag, Freja eller Friggs dag, Lögar (tvätt) dag och Solens dag. Även det engelska veckodagarna har sina likheter; Monday / Moon, Tuesday / Tyr, Wednesday / Wodan, Friday / Freya eller Frigg och Sunday / Sun. Personnamn med Oden är däremot ovanliga, få vill döpa ett barn efter en allvarlig döds- och krigsgud. Det finns dock undantag; En dansk runsten i Görlev innehåller namnet på den avlidne; Odinkar, ett namn som knappast kan vara taget från något annat ställe än den nordiska mytologin. Den folkligare Tor fick däremot ofta små killar döpta efter sig.

När man börjar läsa om Loke är det vanligt att man anser honom för att vara ond rätt igenom. Det var han som fick den blinde Höder att skjuta sin egen bror, den sköne asen Balder, med en mistelpil (det enda tinget i världen som inte svurit ed på att inte skada honom). Loke är också den mest själviske av gudarna. Han spelar gärna ett spratt med någon utan att tänka på hur allvarliga konsekvenserna kan bli. Nämnas som exempel på hans små “lustigheter” kan vara att han klippt av Tors fru Sivs hår, han har gett bort Iduns guldäpplen till en jätte (äpplena skänker evig ungdom och är därför ytterst viktiga) och han är pappa till Asgårds tre största vidunder; Migårdsormen, Fenrisulven och dödsrikets härskarinna Hel. Steg två i kännedomen om Loke är när man börjar inse komiken i det hela och förstår att gudarna faktiskt lär sig något för varje gång Loke bjuder dem en ny, ovan situation. Steg tre innebär att man ser helheten. Loke kommer med den nödvändiga förändringen. Balder dog, men därför kunde han också återfödas efter Ragnarök och regera i den nya världen. Hade han kunnat det om han hade dött i striden som de andra? Men varför hade nu den “gode” Oden ett så nära förhållande med Loke? I ett ganska tidigt skede av Asgårdepoken fanns det inte så många gudar. Loke som var ganska slug, det måste medges, sökte sig till Oden som välkomnade hans vänskap då de flesta andra gudarna inte var speciellt karismatiska. Man kan säga att de tillbringade sin vilda ungdom tillsammans och de hann också med att bli blodsbröder, d.v.s. de blandade blod och svor en ed. Eden går ut på att ingen av dem skall äta om den andre inte erbjuds detsamma. Detta kan inte varit alltför svårt för Oden då han under sin senare tid höll sig till endast vin.

På ett fåtal håll sägs det att Lokes och Odens tidigare förhållande varit homosexuellt, vilket jag inte tycker verkar troligt. Uppfattningen kan komma av att Oden var sejdare och kunde byta skepnad, vilket ansågs vara kvinnliga företeelser. Loke var ingen shaman i sig, men han kunde några trolleriknep och bytte ofta skepnad. Loke är både barnslig, egoistisk och framfusig, alltså av en en totalt motsatt personlighet till Oden. Troligtvis kompletterar de varandras funktioner och jag anser att namnet Loke har fått en alltför negativ klang i dagens skildringar. En av Lokes kända dumheter är då han objuden kom till havsjätten Ägirs årliga ölgille. Då klampade han helt fräckt in och började förolämpa samtliga närvarande asar för de grövsta saker han kunde komma på (inte heller Oden kom undan detta). Flera av asynjorna med Freja i spetsen beskylldes för att vara lösaktiga. Bifrost-väktaren Heimdall smädas för att behöva “göra i byxorna” då han aldrig får lämna sin post som brovakt. Frej får höra vad Loke anser om att vanen köpt sin vackra jättinna Gerd för ett svärd han kommer att sakna i slutstriden. Detta är saker som Loke säger av pur ilska för att han inte var bjuden, men kanske kan det vara så att allt är sanning. Loke är den som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Det är det enda sättet att lösa problem på, att våga erkänna dess befintlighet. Oden och Loke kan jämföras med det onda och det goda, fast ändå inte eftersom Oden är lika lite perfekt som Loke är endast elak. De är helt enkelt två viktiga motparter inom den fornnordiska mytologin.