Att ha en spår- och apportsäker hund är väl något alla spårhundsförare önskar sig. Och visst smakar det väl lite beskt om hunden missar apporter trots att den faktiskt går spåret. Några missade spårapporter kan ju göra skillnaden mellan "ej godkänd" och "Cert" på en tävling.

Varför missas spårapporterna?
För hundar som spårar i för högt tempo eller slavar och inte går i spårkärnan (för långt utanför spåret) är det lätt gjort att missa pinnar. Då får man backa i träningen och först och främst se till att lydnadsapporteringen är befäst och att motivera hunden på spårpinnarna och träna hunden att gå i spårkärnan.

Lär hunden gå i spårkärnan
Att få hunden gå i spårkärnan är enligt mina erfarenheter lättast när spåret är 1 - 5 minuter eller mer än 60 minuter gammalt och ligger i svag medvind och gärna på hårt underlag. Sådana förhållande kan nog ingen räkna med på tävling så därför rekommenderar jag att lära hunden att det inte lönar sig att slarva. Det gäller egentligen bara att själv vara konsekvent och aldrig låta hunden bara vräka sig iväg i spåret med hög fart och hög nos. Visst ska hunden ligga på så att man känner i linan att den har sug i spåret men man ska inte behöva springa efter hunden i spåret, då är det bara att slå på bromsen. Går hunden med för hög nos kan det hjälpa att man låter den gå några riktigt gamla spår, då måste hunden vara noggrann  för att lyckas. Man bör komma ihåg att det är jobbigt för hunden att gå i spårkärnan hela tiden. Det kräver stor koncentration. Därför är det lämpligt att börja med korta spår och successivt öka spålängden.

Hunden struntar i spårpinnarna
Många hundar fortsätter att spåra även om de registrerar lukten av spårpinnarna. Ofta beror detta på att hunden är mer motiverad att komma till spårslutet än att plocka alla pinnarna, vilket kan vara resultatet av att man tränat för mycket med figurant eller favoritleksak i slutet av spåret.
Här gäller det att ändra "tänket" när man tränar. Ett spår med 7 vanliga spårapporter och en slutapport är egentligen inte ett enda långt spår med en massa apporter, utan 8 korta spår med ett föremål i slutet av varje spår.

Personligen rekommenderar jag att man här backar i träningen och behandlar varje spårapport som en slutapport. Om det är stora eller små föremål har ingen betydelse för det är inte säkert att det föremål man lagt ut sist blir det sista föremålet i den här övningen.

Du lägger ett spår med ett apportföremål var 50:e meter och släpper hunden på spåret och när den kommer till "första slutapporten" måste det vara högsta graden av lycka när hunden markerar och tar upp den. För att undvika att lära hunden tugga på spår- eller slutapporterna är det bra att redan från början lära hunden att här kör ni byteshandel. Hunden markerar och lämnar av apporten till dig och som belöning får den en godis och sedan rolig kampleksak som ni tillsammans har riktigt roligt med en kort stund. Du selar du av och ni fortsätter att ha lite roligt och mysigt en stund för att sedan sela på igen och sätta hunden på spåret. Vid varje apportföremål upprepas proceduren. Ni behöver inte gå "alla spåren" utan du kan bryta när som helst då tu tycker att hunden markerar och lämnar av så som du önskar. Det är som i all hundträning, man avbryter när det är som allra bäst så får hunden den positiva känslan av ett lyckande med sig hem att suga på tills nästa träning.

När hunden säkert markerar och lämnar av apportföremålen till dig kan du börja variera träningen genom att ibland gå två, ibland tre eller fler och ibland bara ett kort spår innan ni tar lek- och myspaus och selar av. Hunden skall inte hitta något mönster i hur många apporter den skall plocka eller hur långt den skall spåra fram till apporten. Du kan variera avståndet mellan apporterna fritt och spåret måste nödvändigtvis inte vara spikrakt före apporterna. Ibland lägger du bara ut korta pinnar, ibland bara långa och ibland kan du blanda. Det har egentligen ingen som helst betydelse vilken typ av föremål du använder. Tjänstehundar skall t.ex. markera föremål av tyg, trä, gummi, plast och metall.

Variation är nödvändigt!
Som jag nämnde ovan har det inte någon betydelse egentligen vilken storlek eller viket material det är i spårapporterna. Däremot är det viktigt att variera sig under träningen. Exempelvis kan spårapporter av trä skilja sig mycket från varandra. En nysågad pinne ger en annan lukt än en gammal, olika träslag luktar olika. Man kan även använda naturpinnar såsom en kluven gren och då givetvis lägga dem med barksidan uppåt så de inte syns så lätt.

Hur man lägger pinnarna i terrängen har också stor betydelse och bör varieras. Ibland kan pinnen läggas ganska öppet ibland i högt gräs, djupt ner i blåbärsriset, nerstucken i mossan eller i en rishög.

Nu är det ju inte bara spårpinnarna som bör varieras utan även terräng, vindriktning, spårets liggtid, väder och temperaturförhållanden och spårläggare.

Det är alltid mycket lättare att spår i medvind så därför bör man se till att vinden varierar under spåret. Ofta säger man att början på spåret ska ligga i medvind men så kan man ju inte vara säker på att det är på tävling. Med andra ord variera vindriktning när du tränar spårupptag, det kan vara lönsamt.

Att lägga spåret så att det går igenom olika terrängavsnitt är också något som höjer både spår- och apportsäkerheten hos hunden. De svåraste terrängbytena är om spåret vinklar ut i annan terräng. Det kräver hög koncentration hos hunden vid terrängbyten så därför bör svårighetsgraden ökas successivt så inte hunden blir uttröttad och tappar motivationen.

Spårets liggtid har givetvis även den stor betydelse och bör varieras mellan 15 minuter och 3 till 4 timmar eller mer.

Det är mycket stor skillnad mellan varmt och kallt väder, sol och skugga, våt eller torr mark, regn eller uppehåll, hård vind eller stiltje. Därför är det givetvis viktigt att man tränar i olika väder och temperaturer. På våren, försommaren är det som svårast och allra mest variationsrikt i spåren när det gäller fukt och temperatur. Det kan vara nära nollgradigt på vissa avsnitt av spåret medan det på ett annat avsnitt där solen legat på kan vara torrt och 30 grader varmt. Sådana spår är ingen barnlek för den ovana hunden. Om spåret läggs ut när det är frost och solen kommer att ligga på och värma upp stiger vittringen uppåt ganska snabbt för att nästan försvinna.

Att variera spårläggare är ett måste. Många hundar har betydligt svårare både att följa spåret från en okänd spårläggare och att hitta apporterna efter densamme. Det är mycket som kan skilja mellan två olika spårläggare, t.ex. lukten, tyngden, fotbeklädnaden, steglängden, sättet att gå, sättet att lägga apporter o.s.v.

Karaktären på ett spår och sättet att lägga spårapporter kan varieras i det oändliga. Det är bara den egna fantasin som är begränsning.

Ge din hund en ärlig chans i tävlingsspåret. Det är spårsäkerhet och apportsäkerhet som gör skillnaden,

Lycka till i spåret